Det började med att jag fick en idé om att vi borde blogga tillsammans och ta tillvara alla goda råd och de frågor och svar som ständigt flödade mellan oss.
Självklart nappade damerna på detta och efter några väldigt seriösa möten stod det klart vad bloggen skulle handla om, hur ofta den skulle uppdateras och vad den skulle heta!
Vi körde igång, kan man milt sagt säga, och vi hade jätteroligt under tiden!
Det har varit fantastiskt att se all kunskap som fanns mellan oss och som utökades av de underbara läsare och följare vi snart fick.
Bloggen handlade ofta om livet och det så kallade livspusslet och det skulle också komma att bli just livet och pusslet som satte stopp för inläggen i bloggen: de slutade dimpa ned.

Där vi stod när vi startade är inte där vi står i dag.
Det är fullt naturligt.

Vi har bytt jobb, fått fler barn, flyttat och i några fall även bytt familjekonstellationer.
Personligen vet jag att frågorna i bloggen fortfarande intresserar mig men jag har fått andra intressen och prioriterar den lilla fritid jag har stenhårt. Då stänger jag av det digitala livet och är fysisk istället. Jag tror att det gäller flera av oss i Networkinggänget.

Vi vill tacka alla följare och läsare för de fantastiska år vi haft tillsammans!
Det har varit debatt och olika åsikter och det har varit igenkännande och tröst.
Det har varit givande.

En stor kram från Networkinggänget (genom Anna) och: tack!

Själv jobbar jag sista dagen inför sommaren imorgon!

Bloggfrekvensen blir troligtvis inte så hög de närmaste veckorna, men häng kvar! Vi dyker in ibland och till hösten kör vi igång igen!

Tills dess önskar vi er alla läsare en riktigt skön sommar!

Den här artikeln har startat diskussioner kring ämnet kvinnor och karriär runt om i världen,  i Norge har  bland annat förra justisministern Knut Storberget deltagit.  Han gick av som justisministern av samma skäl, han ville vara mer med familjen.  Och för att hans fru också var i en ledande position, och nu var det hennes tur.  Han kallade det ”reell jämställdhet”.

 Vi som står bakom den här bloggen tycker att det borde gå att kombinera att jobba och ha en karriär med att vara mamma och kvinna.  Även om vissa dagar och perioder inte är det de enklaste.  Jag har själv ifrågasatt mina egna val då jag känt att livspusslet i perioder inte fungerat som jag vill och önskar.  Då har jag valt om, men inte valt bort jobb och karriär.  Eller det gjorde jag också en period, den perioden mådde jag inte alls bra.  Då insåg jag vikten att få vara båda mamma, kvinna och människa.

 För mig är det att ”ha en karriär” att få ha ett jobb som jag trivs med, som ger mig utveckling samt ger mig möjlighet att vara mig själv.  Att kombinera det med att vara mamma och kvinna det vet jag går.

För att lära känna verksamheten var jag med en av tjejerna ut på hennes kvällspass, och vi skämtade lite om att jag var hennes ”prao”. När vi sedan kom till en av våra brukare frågade den om vem den unga praoeleven som min personal hade mig sig var. Då var det rätt roligt att gå fram och presentera sig som hennes chef. När brukaren hörde att jag var chef, började den direkt behandla mig som det också. Inte alltid lätt att veta vem som är nya sommarvikarien och vem som är chef, och det är rätt skönt med vår verksamhet att vi inte alltid är det man tror.

/Karin

Har du en chef som klär sig utanför kontorets klädnorm? Vad tycker du i så fall att det säger om henom? (och där dök ytterligare en intressant fråga upp: heter det henom eller hennen eller något helt annat? Letar på Wikipedia utan framgång…) Påverkas din respekt för personen? Hur?

Finns det ett glastak för den som inte klär sig enligt normen? Och är det glastaket detsamma för män och kvinnor?

Många frågor… Har ni några av svaren?

Grattis älskling!

Det har varit omtumlande veckor och vid är lite trötta, men nu i veckan ska det tömmas en lägenhet, flyttstädas och åkas till Norge på födelsedagsfest. (Vi var för övrigt i Norge i helgen som var också (the things you do for love… 😉) )

Men precis som jag avslutade mitt förra inlägg: livet är himla bra just nu!!

Som nyutbildad fick jag jobb i en organisation där alla var rätt mycket äldre än mig, jag var en av de första sjuttiotalisterna som blev anställd. Min ålder gav mig båda fördelar, jag fick mycket stöd, hade många erfarna att fråga om råd, och fick vara med i många roliga sammanhang. Men min ålder var också en nackdel många gånger, jag blev inte tagen på allvar när jag sökte nya utmaningar i form av andra tjänster och jag fick höra att jag var en ”oslipen diamant” när jag sökte till ledarskapsutvecklingsprogrammet, där jag behövde övertyga min chef rätt länge att låta mig gå.

I min nuvarande roll är jag fortfarande bland dom unga, även om det nu är en bättre spridning i ålder och erfarenhet bland mina kollegor. Men fortfarande stöter jag på inställningen ”vi ska inte göra på något annat sätt än vi gjort innan” av min äldre kollegor, och då känner jag mig ung och hungrig, redo att driva verksamheten framåt.

I mitt jobb anställer vi rätt mycket vikarier, och inte så mycket fast personal (jag har fortfarande inte rekryterat en fast anställd). Och vi anställer i alla åldrar, de unga bidrar med hunger och engagemang och de äldre med livserfarenhet och engagemang. Men viktigast för mig är hur den individen framför mig kan bidra med sina erfarenheter, kunskaper och egenskaper, inte ålder, kön eller annat i vår verksamhet. Kanske är det lättare för mig som stött på fördomar båda när det gäller ålder och ursprung.

/Karin

Därför har jag varit lite tyst på bloggen ett tag. Eftersom inte allt har landat än så kan jag inte outa allt riktigt än, men bland annat har vi på bara några dagar sålt en lägenhet i stan (som vi var en dag ifrån att hyra ut istället eftersom det inte fanns några köpare) och köpt en annan helt underbar vindsvåning utanför stan! Nu råddar vi med befintlig hyresgäst, ny köpare, flyttstädning, försäljning av dubblettmöbler och mellantidslagring av andra, och två utlandsresor på mindre än en vecka. Och som sagt så finns det mer, som fortfarande inte är 100% färdigt.

Men livet är väldigt bra just nu!

Jag har ägnat många minuter åt detta pussel och fascinerats över att det är genomförbart och jag har kommit fram till att det hänger på att man härdar ut tanken på att ”unna varandra/sig själv” att få tid för träning/kontemplation och den avsaknad av tillsammans-tid som det medför. I början trodde jag att det skulle kännas ohållbart och leda till skilsmässa. Nu har det visat sig vara precis tvärtom: jag längtar efter de stunder jag får med min man och värdesätter dem oerhört. Det känns jätteroligt att ses och inte alls värt att gnälla de stunderna.
Win-win, helt enkelt.

I går lämnade jag vår son (vilket jag sällan gör). Eftersom det är fritids som gäller nu när skolan är slut, finnes ingen skolväska att lägga cykelnyckeln i och det blev en uppgift jag överlämnade åt sonen att tycka till om. På min fråga om nyckeln skulle vara på fritids eller om jag skulle lämna den hemma så maken fick ta med på kvällen, var sonens svar tveklöst:
-lämna den på fritids – pappa kommer att glömma den annars!!

Det var dock ej ”sagt och gjort” för utan ett fack i en väska, fanns just inget att lägga sagda nyckel i. Jag snurrade och lirkade och drog in den i cykelhjälmens rem och fnissade samtidigt som jag gjorde det, eftersom jag redan då visste att min man skulle tycka det var en urbota dum idé och han skulle säkert irritera sig över tilltaget… Som ett vuxenhyss i vardagen alltså! Det satte lite guldkant på min morgon.
(vad maken tyckte om tilltaget? ingen aning, har inte sett honom länge nog för att hinna fråga!)

Lite sådär blir det ju, i vardagspusslet.
Jag fnissade inte alls när sonen och jag satt utelåsta, som nyinflyttade, och maken var två timmar bort, jag var nödig och kände att en binda dessutom var av nöden. Så, visst, det är inte alltid guldkant eller lätt att lösa.

Men 40 timmars arbete, 20 timmar resande, träning sex gånger i veckan, sonens träning tre gånger i veckan och makens träning – och hundens dagis – går att få ihop. Och vi är mer nykära än på länge.

Hur ser era veckor ut? Hur får ni ihop det eller inte ihop det? Vad är det svåraste att lösa, tycker ni?
/Anna LB
(på bilden ses jag regnjogga i går kväll, kl 21:30) 

Behöver jag tillägga att jag lyfte extra mycket på gymmet den kvällen?

Kvinnor kan, för att upprepa ett irriterande gammalt uttryck, också. Jag ingår i många sammanhang och sitter i olika grupper både under arbetstid och på min fritid. I en av dessa grupper har jag sedan dag ett utsatts för härskartekniker av en kvinnlig ”kamrat”. När jag kommer med idéer är de i bästa fall dåliga, oftast ignoreras de helt och om jag skojar ignoreras det for sure. Information delas ut till alla utom mig och interna skämt omfattar gärna också alla (fast helst bara ett par utvalda) men definitivt ska jag inte känna till dem.

Jag som så gärna vill att alla möjliga människor ska gilla mig hade stora problem i början. Jag analyserade vad jag gjort vederbörande, om jag sagt något och jag grunnade på vad det var för fel.
När jag kom fram till att de är klassiska skolexempel på härskartekniker blev strategin lätt: jag skiter i henne. Intresserar mig inte längre och säger det jag ska. Vill hon inte lyssna är det hennes förlust.

Och: så skönt det är att skita i någon som behandlar en illa! Urskönt.

Det här att man oftast säger att medicinen vid härskartekniker är att utsätta den som försöker härska för samma sak, är dock lite för enkel, anser jag. Mannen i mitt inledande exempel ”gick” det inte att ”härska”, han var inte mottaglig. Han var hög på sin egen attityd och sin egen taskiga kvinnosyn.

Hur brukar ni agera?
Tycker ni det är olika lätt/svårt att bemöta härskartekniker beroende på kön?
Och herregud, varför ska kvinnor utsätta andra kvinnor för detta? (jo, jag vet – det finns indivder med låg självkänsla i båda könen…)
/Anna LB